Förebild: Mary Seacole

Mary Grant föddes i Kingston, Jamaica år 1805. Det exakta datumet var hon själv inte säker på. Hon var dotter till en jamaicansk kvinna och en skotsk soldat. Marys mor hade även hon en blandad bakgrund, och Mary själv var till följd av sin egen härkomst ljusare i huden än många andra på Jamaica. Detta ledde till att hon hade lite högre status i det mycket segregerade landet, men varken hon eller hennes mamma fick rösta eller ha någon makt i samhället. Ett av de få yrken som fanns att tillgå var att passa upp på de vita. Marys mor skötte ett av de främsta hotellen i Kingston, som var mycket populärt hos den brittiska armén på grund av de många kunskaper som ägarinnan besatte om lokala växter och läkande. Sjukdomar som kolera och dysenteri kunde botas eller lindras med hjälp av traditionell afrikansk medicin, vid en tid då västerländsk läkarvetenskap visste väldigt lite om tropiska åkommor. Mary fick lära sig av sin mor och tränades både i yrket som läkare och också hotellägare.

1836 gifte sig Mary med Edwin Seacole, en vit man från en god familj. Han var vid konstant dålig hälsa och dog bara åtta år senare trots hennes omvårdnad. Mary flyttade till Panama och öppnade ett sjukhus där som blev mycket framgångsrikt. Vid ett tillfälle skålades det i hennes ära, och sades att de var upprörda över att hon inte var helt vit, men nöjda i alla fall över att hennes hud åtminstone var flera nyanser från att vara helt svart och att de skulle bleka henne ifall de kunde för att göra henne presentabel. Då reste sig Mary upp och försvarade sin härkomst, vilket inte var helt vanligt vid denna tid ens för fria svarta jamaicaner. Mary krävde respekt, för sitt yrke, sin hudfärg och sitt kön.

Krimkriget blev ett opopulärt krig vars dåliga planering kändes i hela brittiska imperiet.  Många av dödsfallen kom till följd inte bara av kriget i sig utan även av tropiska sjukdomar, och Mary Seacole insåg att hon behövdes. På hösten 1854 reste hon till England för att erbjuda sina tjänster till armén. Hon hade referenser från högt rankade officerare som hon behandlat i Jamaica och det rådde brist på kvalificerade sjuksköterskor.  Mary tvivlade inte ett ögonblick på att hon skulle blir skickad till Krim.

Hon blev nekad fyra gånger, en gång av en direkt arbetskollega till Florence Nightingale. Hennes besvikelse omvandlades dock snart till beslutsamhet. Hon reste till Krim ändå, på eget bevåg.  På vägen till Krim stannade hon vid militärsjukhuset i Konstantinopel, där Florence Nightingale själv arbetade. De två kvinnorna träffades där och utbytte några ord. Mary frågade om att få stanna över natten, och Florence Nightingale tillät det. Deras möte var vare sig fientligt eller vänskapligt, men senare skulle Nightingale fördöma Marys metoder som osedliga då den jamaicanska kvinnan tjänade pengar på sitt arbete och dessutom sålde alkohol. Nightingale var själv mycket strikt och avståndstagande med sina patienter, och följde den västerländska läkarvetenskapen.

Väl i Krim öppnade Mary ”The British Hotel” som var både hotell, mataffär och klinik. Det blev mycket populärt och en samlingsplats för militärer, både de som kände Mary sedan länge och de som blev hennes vänner. Hon använde vinsten från de rikare officerarna till att bekosta gratis medicin åt de sårade militärerna. Hon red själv ut till stridsplatserna för att se till de skadade, utan att bry sig om de vinande kulorna.

När kriget tog slut hade Mary tjänat 18 månader i Krim. De soldater hon vårdat som en mor blev skickade på andra uppdrag och hon fann sig själv utan mål och mening. 1856 återvände hon till London urfattig men med en medalj för sitt hårda arbete. Hon var dock inte bortglömd av sina soldater. De anordnade en stor gala för att samla ihop pengar till henne sommaren året därpå, och 80 000 människor deltog i spektaklet. Mary Seacole blev mycket känd och älskad, och hon tog tillfället i akt att publicera sina memoarer ”The Adventures of Mrs Seacole in Many Lands”. Hennes kändisskap höll sig och hon blev tilldelad en pension från kungahuset för att klara sig.

Mary Seacole dog den fjortonde maj 1881. När sedan hennes soldater också började falla ifrån så bleknade även hennes minne, och hon överskuggades nästan helt av Florence Nightingale. Hennes mediciner ignorerades av den viktorianska läkarvetenskapen och glömdes bort. Det var inte förrän 1984 som Mary återvände till folks medvetanden då hennes memoarer gavs ut igen. Numera lär sig brittiska skolbarn om henne samtidigt som de lär sig om Nightingale.

”Och de tacksamma ord och leenden som belönade mig för att ha bundit för ett sår eller erbjudit en kall dryck var ett nöje som var värt att riskera livet för, varenda gång.”

—The Adventures of Mrs Seacole in Many Lands